Skolan – som den borde vara

Många verkar tro att lärare är lata och gör sitt bästa för att jobba så lite som möjligt, bara är lediga och struntar i eleverna.

För min del kan jag säga att den bilden är så långt ifrån min verklighet som det bara är möjligt.

Nu ska jag inte ödsla mer energi på att berätta om hur tufft och stressigt det är eller klaga på min lön som faktiskt blivit lägre (beroende på studielånen) än när jag jobbade som säljare.

I stället ska jag berätta om hur jag tycker att skolan BORDE vara!

Jag tycker att varje lärares kompetens borde utnyttjas till det man är utbildad för – nämligen undervisning och att hjälpa varje elev (varenda individ) att gå framåt i kunskap och i social utveckling.

För att möjliggöra detta krävs att vår arbetsgivare förstår att kvalitet går före kvantitet vad gäller våra elevkontakter. Det krävs också att arbetsgivaren förstår att vi lärare INTE ska hålla på med administration och annat tramsarbete som inte har att göra med ELEVKONTAKT. Självklart måste vi prata om eleverna för att hitta bra strategier för var och en, men ibland känns som om dokumentation blivit ett självändamål som tar en massa kraft och tid från mitt arbete i klassrummet.

Förslag:

1. Lita på att läraren är kompetent att bedöma hur många elever/grupper det är möjligt att ”bolla” med i en tjänst utan att man som lärare behöver göra avkall på kvaliteten för att överleva.

Detta kan variera mellan individer – bara för att Nisse klarar 175 elever är det inte säkert att Agda klarar fler än 120. Det varierar också med ämnet, men varje lärare ska kunna känna att man kan/orkar/hinner göra sitt bästa för varje elev varje dag. Så är verkligen inte fallet idag, men så borde det vara!

2. Inteckna inte precis varenda minut av lärarnas arbetstid. Läraryrket är ett kreativt yrke där inspiration är viktigt för att kunna möta alla elevef och inspirera dem.

Det behövs tid för samtal och reflektion mellan kollegor för att göra undervisningen bättre – nu sprintar man mest mellan olika lektioner i olika klassrum, ibland undervisar man på olika skolor etc. Informella möten kan ske över en kopp kaffe – att jag sitter i fikarummet och pratar med en kollega innebär inte att vi pratar strunt! På jobbet pratar jag till 99% om elever, undervisning, pedagogik eller ny forskning med mina kollegor, även när jag sitter i lunchrummet.

Hörde en gång av en kollega i en annan stad att på deras skola hade rektorn lagt in ”tid för reflektion” i schemat. Det ingår alltså i arbetstiden att sitta ner och reflektera och bolla med varandra om saker som rör eleverna! Inte konferenser där man pratar budget och läromedel utan där man får tid att prata pedagogik och hur man bäst kan jobba med de elevgrupper man för tillfället undervisar.

3. Acceptera att lärarens jobb är tufft. Att dagligen möta 30-90 hormonstinna tonåringar och försöka få var och en av dessa att göra sitt bästa för att traggla in ekvationer, verb och förstå samhälleliga idéströmningar under Upplysningen SAMTIDIGT som man ska hantera konflikter i gruppen, ledsna ungdomar med frånvarande föräldrar och allt annat som tillhör att bli vuxen – det kräver energi, mod och kompetens.

Att vi lärare inte verkar ha så mycket stöd från människor i allmänhet (och som i allmänhet inte heller har en aning om vad de pratar om) och ständigt får höra att vi är dåliga, lata, ”jobbar halvtid” (yeah, right) för en heltidslön och att vi inte är värda mer lön än en gymnasieungdom på ett industrigolv är inte något som kommer att göra situationen i skolan bättre.

Det finns mycket att göra för att förbättra skolan – det finns massor av kompetens och vilja ute bland lärare som bara väntar på att någon ska fråga OSS hur vi ska komma tillrätta med situationen i skolan.

Ovanstående resonemang plus ett allmänt lönepåslag och en skärpning av vilka som jobbar som lärare utgör en början.