Jag och fotografen Andreas har precis hälsat på i Hjulstaskolan, som ligger i en förort väster om Stockholm. Det är två månader kvar till skolavslutningen. Men om man tittar på statistiken kommer bara cirka hälften av niondeklassarna här att ha tillräckligt bra betyg för att läsa vidare på gymnasiet i höst.

Rektorerna och lärarna hade förklaringen: hit kommer mängder elever direkt från krigshärjade områden som Irak eller Somalia, en del tonåringar som aldrig har suttit i en skolbänk förut. Eftersom många har sociala problem och traumatiska upplevelser i bagaget har skolan dessutom två heltidsanställda psykologer. ”Någon kan komma hit på morgonen efter att ha blivit vräkt kvällen innan” berättade biträdande rektorn Mona Säw.

Trots det har Hjulstaskolan ungefär fyra miljoner kronor mindre att röra sig med i år än tidigare.

Ja, ni läste rätt.

Hjulstaskolan tvingas alltså skära NER på personal och slå ihop elevgrupper. Åttondeklassarna Meis och Lejla, som vi träffade idag, får fortsätta att springa på det hemmasnickrade löpbandet i den gamla slitna 70-talsgympasalen.

Varför? Det ska vi berätta mer om senare.

Till dess kan vi jämföra med exempelvis Carlshöjdsskolan i Umeå, som Mattias och Pontus besökte i veckan.

Här lyckades alla niondeklassare bli behöriga till gymnasiet. Hundra procent godkända elever. Och rektorn Margaretha Karlssons förklaring till succén är att föräldrarna är välutbildade. ”En stark samhörighet, höga förväntningar och duktiga lärare” är andra faktorer bakom toppskolan om man frågar personalen här.

Förr var det fina med svenska skolan att den jämnade ut skillnader mellan akademikerungar och arbetarbarn. Idag verkar det vara tvärtom – det är i klassrummen som klyftorna förstärks. Hur blev det så?

Hör av dig till mig: natalia.kazmierska@aftonbladet.se

Reporter Mattias sparkar boll med eleverna på Carlshöjdsskolan i Umeå.